Pressen skriver


hbl_logo
Martin Welander Hbl 3.7.2014

Himmelriket på Lurens


Det ösregnar hela vägen fram till Lovisa, men publiken som vågat sig till föreställningen låter sig inte nedslås av vädret. I stället råder en stämning av glad förväntan, och när regnet upphör precis samtidigt som Jussi Lampelas ouvertyr inleder föreställningen verkar ingen ens bli förvånad.
Regnet återvänder nog så småningom, men då har ensemblen på Lurens redan blivit varm i kläderna, och värmen sprider sig från scenen över vridläktarens plastinpackade publik.
KayPollaks film Så som i himmelen var en magnifik publiksucce som lockade över en miljon åskådare till biograferna i Sverige för tio år sedan. Samtidigt är filmen en ganska tunn historia, bemängd med plattityder om kärlekens och musikens kraft, vikten av att göra saker tillsammans och tro på sig själv. Sofia Aminoff har gjort ett fint arbete med sin dramatisering, där hon skalar av mycket av det sirapssöta till förmån för en robustare och mer vardagsnära produkt.

Duktig ensemble
Daniel Dareus (Robin Sundberg) är den världsberömda kompositören och dirigenten som drar sig tillbaka till en liten landsortshåla för att ladda batterierna. Hans tillvaro blir ändå inte fullt så lugn som han väntat sig, för snart blir han övertalad att ta över byns anspråkslösa kyrkokör. Fortare än kvickt är han därmed också indragen i det lilla samhällets alla intriger.
Första akten handlar mycket om de olika standardtyperna som befolkar den lilla byn. Alexander Wendelin övertygar som prästen Stig, en lika skenhelig som maktfullkomlig patriark som ogillar utbölingen Dareus nya ideer. Hans fru Inger, ledigt spelad av Jonna Sundberg, tänker ändå inte låta sig hunsas, och samspelet mellan de här två är ett nöje att följa med.
Med i kören är också den levnadsglada Lena, karismatiskt porträttterad av Gita Nylund, samt byoriginalet Arne, gjord till mer än en schablon av en utmärkt Tom Palllas. Han står, tillsammans med Kalle Halmens fint tolkade Tore för mycket av föreställningens komiska förlösning.

Övertygande helhet
Christian Lindroos tar ut allt av Lurens vridläktare och får till stånd ett tempo som är närmast filmatiskt i den undersköna omgivningen. Endast några av första aktens masscener blir aningen stillastående, särskilt körens repetitioner vill inte riktigt lyfta i duggregnet. I stället utnyttjar Lindroos vridläktaren till en mängd uttrycksfulla miniatyrscener som glider förbi i scenväxlingarna. Flera smått genialiska "kameraåkningar", då vridläktaren följer en cyklande eller springande skådespelare, får vi också uppleva.
När Jeanette Sarström sedan stämmer in i Helen Sjöholm-örhänget Gabriellas sång som final på första akten går en kollektiv rysning genom publiken. Det är en otroligt vacker tolkning där också den stora kören, under ledning av Sofia Finnilä, imponerar med sin klang.
Den betydligt mörkare andra akten levereras också med säkerhet och pondus i det tilltagande regnet, och slutscenen görs nedtonat och snyggt, med bevarad öppenhet för olika tolkningar. Som helhet levererar Lurensgänget en varm och jordnära föreställning som på många sätt överträffar filmförlagan.

bbl_logo
Egil Green Bbl 1.7.2014

Lurensgänget fick en musikalsnyftare att lyfta


Ens onda farhågor kom på skam under premiären av Lurens sommarpjäs, musikalen Så som i himmelen. Inga vågdalar, bra tempobyten och en i det närmaste perfekt castning gör att Lurensgänget och husregissör Christian Lindroos igen kan lyfta sig själva i svansen.
Sällan har en film berört en så som Kay Pollaks musikalsnyftare Så som i himmelen: musiken, storyn och skådespelet var superbt. I ett nötskal handlar berättelsen om den världsberömde dirigenten Daniel Daréus som kommer tillbaka till hembyn, anställs som kantor och blir ledare för kyrkokören. Det sätter känslorna i svallning bland kvinnfolk, prästerskap och traktens karlar. Snabbt uppstår två formationer för och och emot Daréus. Slutet är dramatiskt. Mina dubier om Lurensuppsättningen grundade sig på en teaterversion på en av våra finlandssvenska proffsscener i Helsingfors för några år tillbaka. Den var inte dålig, men lämnade en aningen besk eftersmak.

Bättre
Lurensversionen är bättre. Den spelar för det första på de dialektala och folkliga strängarna. När till exempel den hetlevrade Tom Pallas i rollen som sportaffärens Arne tar till orda uppstår ett dialektalt fyrverkeri som roar och slår an. De humoristiska inslagen är många och välanpassade, inte minst som kontraster till en berättelse med både svärta och djup. Så som i himmelen handlar nämligen också om medmänsklighet och ansvar, om det goda och onda inom oss alla. I den betydelsen har musikalen en nästan luttrande moralisk resning, man börjar tro på det goda igen.

Musikfinesser
Musikalen har också fått en ny musikalsik framtoning i form av rock och country & western, som ger en omedelbart vital inverkan på hela uppsättningen. Det höjer på tempot via masscenerna och breddar vägen för en musikal utan döda vinklar. Själva musiken är förstås samtidigt uppsättningens hörnsten och musikansvariga Sofia Finnilä har tillsammans med regissören Lindroos lyckats pressa ut det maximala ur tillgängliga skådespelarresurser. Samtliga medverkande sjunger bra och får ett utmärkt stöd av uppsättningens kör. När Jeanette Sarström drar solot i Gabriellas sång och när Jonna Sundberg sjunger Kärleken är går det kalla kårar över ryggraden.

Filmatiskt
Vridscenens fördelar har sällan varit så uppenbara som i den aktuella musikalen. Det handlar om nästan filmatiska klipp med scenbyten mellan prästgårdens intriger, hemma hos hustrumisshandlaren Conny (bra tolkad av Kim Lindström) och Gabriella, samt körövningar och fester på byns gamla folkskola som Daréus köpt som bostad åt sig.

Lyckad casting
Valet av skådespelare, dvs. castingen, är bra. Kända ansikten som Tom Pallas, Bosse Lindfors, Solveig Lindfors, Alexander Wendelin som präst, Jeanette Sarström som Gabriella, Gita Nylund som den i Daréus förälskade Lena, med flera, är väldrillade amatörskådespelare som kan sin sak.
Nytillskotten Robin Sundberg som dirigent Daréus och hans de facto hustru Jonna Sundberg som psykiskt torterad prästfru är definitivt en tillgång. Till favoriterna hör Minna Valkama i rollen som kyrkokörens åsidosatta ledare Siv, och Kalle Halmén som den efterblivna Tore. Att spela full, eller som i pjäsen efterbliven, är inte så lätt som man tror. Halmén undviker plattityder och överspel och gör helt enkelt en glänsande roll. En tanke som slår en är hur musikalen sett ut om Robin Sundman och Alexander Wendelin bytt roller som dirigent visavi präst. Deras yttre habitus talar för ett rollbyte men bägge gör fina gestaltningar av sina tilldelade roller också nu.
I filmen Så som i himmelen är slutet stort melodrama och visst funderade jag litet på hur de mollartade slutackorden skulle utforma sig på Lurens. Utan att avslöja för mycket kan man säga att den estetiskt tilltalande slutscenen med sångare i rött och vitt blev en elegant och berörande slutvinjett, helt värdig en uppsättning man bara måste rekommendera.
on_logo
Alexandra Furu ÖN 1.7.2014

Känslorna åker bergochdalbana på Lurens


Det var både gråt- och skrattfest på Lurens sommarteaters premiär av Så som i himmelen. Få lämnades oberörda av pjäsen som kändes genuint äkta.
Läktaren börjar röra sig mot vänster, man hör orkestermusiken. Där, i Folkhögskolan i den lilla byn, står den kända dirigenten Daniel (Robin Sundberg) och dirigerar ut i tomma intet. Byborna knackar på, en efter en, för att hälsa på nykomlingen. Igenkänningsfaktorn är hög när Arne (Tom Pallas) klampar in i folkhögskolan. De flesta känner någon som är precis som Arne. Han ska bestämt hjälpa Daniel att bli hemmastadd och ser det som sin uppgift att både berätta om byborna och att få eld i spisen.  Samtidigt som han är genuint hjälpsam kör han över Daniel som en bulldozer och bestämmer att han ska leda kyrkokören. 
Den ambitiöse Daniel förväntar sig till en början för mycket av de helt vanliga byborna. Men långsamt lär han sig att acceptera deras sätt att vara. När han under körövningen inte protesterar mot den charmige Lenas (Gita Nylund) ord "Kaffe är också jätteviktigt" står det klart att han blivit en av dem.
 I takt med att kören blir bättre eskalerar dramatiken i byn. Körmedlemmarnas självförtroende växer och de tar tillbaka makten över sina egna liv. Men när de som tidigare styrt och ställt ser hur saker glider ur deras händer väcks vreden inom dem. Det är imponerande att se hur äkta karaktärerna är, alla kunde med lätthet släppas ner i vilken by som helst och ingen skulle misstänka att de är en karaktär från en teaterpjäs. 

Musiken är höjdpunkten
Till en början består musiken mest av kyrkokören som sjunger julsånger med falska stämmor. Men senare i pjäsen står musiken för höjdpunkterna. Som "Gabriellas sång" som Gabriella  (Jeanette Sarström) sjunger med en fantastisk röst och en sådan övertygelse att gåshuden lämnar kvar på armarna länge efter att sången tagit slut. När det hålls fest i byn spelas "Cotton fields" och Paradise city" och alla bybor släpper loss. Låtarna får publiken att börja klappa i takt och det känns som om hela Lurens har en gemensam byafest.

Både glädje och sorg
Så som i himmeln är en känslosam pjäs. Men mitt under tillfällen när åskådarna är fulla av medkänsla kommer repliker som får publikhavet att brista ut i ett gapskratt. Lika snabbt som skratten kommer lika snabbt återgår handlingen till allvar. Varje gång läktaren svänger mot kyrkan i byn stiger förväntan. Kärleken och dramat mellan prästen Stig (Alexander Wendelin) och Inger (Jonna Sundberg) är fascinerande. De bjuder både på starka känslosamma scener, men också humor som får publiken att vika sig av skratt.

Äktheten en succé
Hela pjäsen känns väldigt äkta. Men i slutet suddas linjen mellan verklighet och teater nästan ut. Men när Daniel för historien mot slutet genom att lågmält berätta om vad som sker är det många som kämpar mot tårarna. Om det är äkta eller teater är svårt att säga, men när man ser hur det vattnas i körmedlemmarnas ögon är det säkert att ingen lämnar Lurens oberörd.
Fantastiskt var ett vanligt förekommande ord under pausen, och då handlade det inte bara om korvarna. Fantastiskt var också det vanligaste ordet när föreningar och teatersällskap uppvaktade ensemblen efter föreställningen. Undertecknad är beredd att hålla med, Chrstian Lindroos och Lurens sommarteater gör Så som i himmelen fantastiskt bra.
ls_logo
Marita Itävuori Loviisan Sanomat 1.7.2014

Kun löytyy oma ääni


Lurensin kesäteatterin ensi-iltaa seurasi välillä naurunkyyneleet silmissä, välillä pala kurkussa. Så som i himmelen on kunnianhimoista kesäteatteria. Se viihdyttää, mutta panee katsojan myös ajattelemaan.

Så som i himmelen kertoo pienen kylän kirkkokuorosta,jota ryhtyy johtamaan, vastahakoisesti tosin, maailmankuulu kapellimestari. Daniel Dareus (Robin Sundberg) tulee kylään downshiftaamaan. Hän rakastuu kuorossa laulavaan Lenaan (GitaNylund).
Kapellimestari pistää otteellaan ja olemuksellaan pienen kylän sekaisin. Miehissä hän aiheuttaa kateutta, naisissa ihastusta- ja naisten keskinäistä kateutta.
Näytelmä perustuu ruotsalaisen Kay Pollakin filmiin, joka nousi suureen suosioon kymmenen vuotta sitten. Elokuvassa kuultu Stefan Nilssonin säveltämä Gabriellas sång keikkui listakärjessä pitkään.
Tarina seuraa myös muiden kyläläisten elämää. AlexanderWendelinin esittämän pappi Stigin avioliitto verevän Ingerin (Jonoa Sundberg) on kriisissä. Gabriella (Jeanette Sarström) elää väkivaltaisen Connyn (Kim Lindström) kanssa.
Näytelmä käynnistyy puolivauhdilla, mutta pian kierroksia saadaan lisää.
Kun Daniel ottaa kirkkokuoron johtaakseen, alkaa tapahtua. Kapellimestarin työtavat aiheuttavat niin innostusta kuin epäilyjäkin. Syrjäytetty entinen kuoronjohtaja Siv (Minna Valkama) johtaa "oppositiota". Liittolainen löytyy papista.
Hyväsydämisellä Lenalla on ollut epäonnea rakkaudessa. Papinrouva, seksuaalisesti turhautunut Inger saa rohkeutta puhua miehelleen suoraan.
Tarinan edetessä isot ja pienet vaietut salaisuudet tulevat esiin. Kyläläiset eivät ole puuttuneet Gabriellan kokemaan väkivaltaan, eivät Holmfridin (Bosse Lindfors) koulukiusaamiseen. Suurinta salaisuutta kantaa kuitenkin Daniel.
Mutta kuten kuorolaisten äänet, salaisuuksien solmutkin alkavat hiljalleen purkautua auki.
Robin Sundberg tekee hienon roolityön Danielina. Hän kasvaa roolissaan tarinan edetessä, tuo esiin herkkyytensä. Danielin monologi näytelmän loppupuolella käy sydämeen.
Myös Gita Nylund näyttelee varmoin ottein. Rooli ei kuitenkaan anna samanlaisia kehitysmahdollisuuksia kuin Danielin.
Alexander Wendelin tiukkapipoisena pappina on bergmanilainen kiusanhenki, joka purkaa omaa ahdistustaan rajoittamalla ja kyttäämällä muita. Jonoa Sundberg elämäniloisena Inger-vaimona antaa hyvän vastuksen.
Sivurooleista esiin nousee erityisesti Kalle Halmenin uskottavasti esittämä kehitysvammainen Tore.
Lurensin "hoviohjaajalle" Christian Lindrooslie Så som i himmelen on jo kahdestoista ohjaus. Musiikin suunnittelu ja kuoronjohto on Sofia Finnilän. Mukaan on saatu jopa Bratislavan sinfoniaorkesterin jouset. Siitä kiitos kuuluu JussiLampelalle.
Tarina etenee sutjakkaasti,jossain vaiheessa ehkä liiankin. Daniel taipuu kirkkokuoronjohtajaksi hyvin vähäisen taivuttelunjälkeen. Lena kapsahtaa rakkaudessa kovia kokeneeksi naiseksi nopsasti miehen käsivarsille. Mutta rakkauden poluthan ovat yllätyksellisiä.
Gabriellan ja Connyn väkivaltainen liitto rävähtää päin kyläläisiä ja katsojia. Onko tämä realistista? Ehkä on. Tai sitten ratkaisulla alleviivataan perheväkivaltaan yhä liittyvää ympäristön välinpitämättömyyttä. Kun ei kukaan uskalla puuttua, vaikka näkee mitä tapahtuu.
Ennen väliaikaa kirkkokuoro kehittyy saksalaisella marssipoljennolla epävireisesti laulavasta sekakööristä yhtenäiseksi ryhmäksi, joka nauttii musiikista ja uuden kokeilemisesta. Virret vaihtuvat kasarirokkiin. Alistettu Gabriella löytää oman äänensä ja rohkeuden myös käyttää sitä.
Väliajan jälkeen sävyt tummuvat. Tässä vaiheessayleisö on ollut jo pitkään esityksen tiukassa otteessa, ja elää nyt täysillä mukana. Gabriellan laulu ei ole ainoa kohtaus, jonka aikana yksi jos toinen ottaa nenäliinan käyttöön.
Kun viimeinen laulu kajahtaa ilmoille, kuoro ja kuorolaiset ovat löytäneet oman yksilöllisen äänensä. Siinä on jälleen kerran onnistunut ihailtavasti myös koko Lurensin ryhmä. Kesäillassa yhdistyivät kunnianhimo ja tekemisen ilo.
Kirkkokuoron tarina saa toivottuajatkoa. Pollakin kirjoittama jatko-osa, Så ock på jorden, saa ensi-iltansa syyskuussa 2015. Ehkä se nähdään tulevaisuudessa myös Lurensissa.

Pressfoton 2014


Fritt att publiceras, foto: Mats Tuominen. Klicka på bilden så öppnas en större version. Högerklicka den för nedladdning

Stacks Image 404
Fly with me. Lena (Gita Nylund) och Daniel (Robin Sundberg). Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 408
Lena (Gita Nylund) och Daniel (Robin Sundberg). Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 412
Inger (Jonna Sundberg) och Stig (Alexander Wendelin). Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 432
Gabriella (Jeanette Sarström) och Daniel (Robin Sundberg). Foto: Mats Tuominen
Alt image
Stacks Image 400
Siv (Minna Valkama) och Stig (Alexander Wendelin). Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 436
Daniel (Robin Sundberg) lär kören att lyssna. Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 406
Holmfrid (Bosse Lindfors) och kören rockar loss. Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 410
Lena (Gita Nylund) och Daniel (Robin Sundberg). Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 430
Gabriellas (Jeanette Sarström) sång. Foto: Mats Tuominen
Alt image
Stacks Image 402
Inger (Jonna Sundberg). Foto: Mats Tuominen
Stacks Image 434
Cotton Fields. Florence (Solveig Lindfors). Foto: Mats Tuominen